Jag vet att jag inte borde analysera sönder
dina meningar som du gett mig (skänkt mig)
jag är som ett välgörenhets projekt

"Ge henne ett ord som hon kan hålla fast vid
i några veckor,månader
äh vem fan vet hon kanske
kan leva på det i flera år"

Men jag önskar bara att jag vågade säga
de där orden som jag så gärna ville säga, förut
endel säger att det aldrig är försent
det är bara ursäkter

och jag nickar och håller med
men innerst inne känner jag att
alla tåg har lämnat stationen
och jag står ensam kvar och undrar
när fan jag ska komma härifrån.