♥ ♥ ♥

vi satt där, med varsin kopp kaffe.
och bakom mina mascaratyngda ögonfransar
sprakade känslor jag inte trodde fanns.

mina händer kramade kaffekoppen så hårt,
så mina knogar vitnade.

allt runtomkring försvann, du var det enda jag såg.
och vi log blygt,
för att hålla hjärtat kvar i halsgropen.

men så kom tiden tillbaka till oss,
människorna rörde på sig igen.
och jag vet att det inte var kaffet
jag brände mig på den natten




jag trodde att du försog att varje ögonblick av tankar
var för att jag saknade din hand i min, och inte
som jag kallar det, "ingenting"
det är väl nu jag ska stå mitt kast, jag gav dig
mitt hjärta utan att säga att det tillhörde dig.