Kanske är det mig det är fel på men min värld är annorlunda, och jag var nog aldrig avsedd för den här. För varje dag som går och varje förväntning som grusas kommer insikten att det finaste, nog inte finns att allt är så enkelt att byta ut. Allt det som kändes så bra som fick dagen att flyga fram förvandlas plötsligt till en plastig dussinvara med ett ringa värde som inte betyder något. och med något slags jämmerlig självförakt intalar jag mig, att det inte var för mig att jag inte var till för någon att allt jag kan göra är att se på hur hjärtat förtvivlar tillsammans med alla drömmar som aldrig fått upplevas. för vem är min famn en trygg hamn? och för vem finns det plats för mig? blundar och försöker somna, lyssnar till mina egna andetag andetag som jag önskar vore någon annans och det påminner mig, om någon jag aldrig har träffat. Som jag älskade så, men som mitt hjärta försökt begrava för länge länge sedan ...och ännu en natt gör det så där förkrossande ont med ensamheten som gnager inombords.