jag har ägnat
år dagar
soluppgång
solnedgång
åt att leta efter
drömma om
den romantiska
dimman
(kvällar nätter helger dagar)

För den ska ju
svepa in som
cencur över livet
verkligheten
ensamheten
det lärde disney
mej när jag var liten

För
den bästa stunden i livet
är filmscenen
När man dansar med prinsen
(utan att trampa honom på tårna)
under regnet av
rosenblad

men
I verkligheten
censuerar vi mest kärleken
och det har då aldrig
regnat något annat än vatten
på mej
och jag önskar att jag hade mod att säga

kan vi inte strunta i
den rosa dimman
och älska varandra ändå?