Såg du, jag sprack sönder. Kan du få mina armar på plats?

Så lätt att falla sönder när du inte ser
hur jag ramlar framför dina fötter,
när du inte ser hur jag blottar min själ

för egentligen spelar det ingen roll,
att snöflingorna formar våra namn
på asfalten när dom ändå finns för
att försvinna i någon annans fotspår

eller så går jag bara min egna väg
för att senare falla död i någon annans
kista och stirra på stjärnorna,
som jag ser men inte når medan
någon kastar jord över min kalla kropp 
och jag blir ett med intet

det var kanske inte menat för mig
men jag valde en annan riktning
än den som var utvald för mig

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0